Att våga lyssna

Jag försöker alltid att lyssna på kroppen och göra det som känns bäst för den, det är iaf vad jag trott. Jag har presterat som om kroppen inte hade några begränsningar och det har hela tiden känts som om kroppen är en maskin och att vi som team är oövervinnerliga.

Nu vill kroppen inte mer, den har tryckt på alla bromsar. Mitt knä smärtar, musklerna krampar och sendragen avlöser varandra natt som dag, jag känner mig konstant trött och motivationen finns inte där, jag söker och söker, jag peppar mig själv som aldrig förr men ingen respons. Kroppen säger NEJ

Jag får acceptera överträning, så kan det gå, lika lätt för den minst tränade som för den mest tränade (googla överträning om du vill veta exakt vad det är men det jag känner hör till). Jag hoppas nu att jag upptäckt/accepterat det i tid och att vila nu ett par dagar utan krav på minsta aktivitet ska göra susen (i värsta fall kan överträning leda till flera veckors vila).


Så här som övre bilden visar känner jag mig nu, trött och nedstämd. I fortsättningen vill jag bli lika glad och sprallig kring träning som bilden nedan visar. Nästa vecka kör all dans och aerobics igång. Jag hoppas jag iaf har tillräckligt med motivation att gå på de passen för de har jag verkligen saknat.

Det kommer bli mycket psykiskt bearbetning med att vila. Acceptera att det inte gör mig sämre, bara bättre. Ingen är bättre än mig bara för att jag inte ligger med högsta växeln i. Jag vågar lyssna på min kropp och det kommer också att leda mig till mina mål.