Den sanna och för mig obekväma verkligheten jag måste tampas med varje morgon. Verkligheten om en kropp som inte vill forma sig efter de ansträngningar jag gör, inte än iaf, om den nu vill förändra sig. Den får mig ledsen och deprimerad, jag måste tampas med det varje dag, och ändå kan jag lyckas få upp självförtroendet till det som det var igår. Det är jobbigt och tar energi, det är flertal kvällar när sömnen bör träda in som tankarna går om hur jag kan göra saker och ting ännu bättre, hur jag faktiskt ska kunna nå mina mål.
Ibland, dagar som idag känns det som om ingenting kan rycka upp en, förutom att bli några kilon lättare och/eller några centimeter smalare. Inte ens ett nytt pers på rundan jag alltid springer gjorde mig på bättre humör, jag blev nöjd till en början då pers slogs med 5 minuter men sen gick det tillbaka till som det var innan.
Imorgon är en ny dag och då hoppas jag att det iaf kan kännas lite bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar