Det finns en man i mitt liv som jag saknar mer än alla andra. Han finns inte längre här hos mig. Men det var den underbaraste mannen av dom alla. Han kunde göra vilken grå torsdag som helst värd att komma ihåg. I över fyra år umgicks vi nästan varje dag. Det gick nästan inte en enda dag utan att jag kramade och pussade på honom och det gick nästan inte en enda dag utan att han visade sin uppskattning för allt jag gjorde för honom. Den mannen var mitt liv. Han var min första förälskelse och jag tror aldrig att jag kommer älska en man på samma sätt igen så som jag älskade honom. Han var mannen i mitt liv och han var underbar och absolut perfekt! Jag hade inte velat ändra något hos honom. Han lyssnade alltid, han förstod och han fanns alltid där och tröstade mig då jag behövde det. Han såg på mig med sina vackra, bruna ögon och han lade sitt tunga huvud i min famn och knuffade lite uppmuntrande på mig. Han gjorde sitt absolut yttersta för att jag alltid skulle vara glad. Och alla de gånger han av misstag skadade mig eller var anledningen till att jag slog mig gul och blå, ställde han sig och tittade på mig med en blick som tydligt visade hur ledsen han var att han hade gjort fel. Den blicken visade också att han älskade mig lika mycket som jag älskade honom. Jag kommer aldrig att glömma honom och jag kommer alltid att minnas den underbara tid vi fick ha tillsammans för den tiden var den bästa tiden i mitt liv.
Tiden med min älskade lilla bruna ponny.